Olsen

20 juli 2007 12:54

Innan jag skaffade Rex och blev mer bekant med rasen så tyckte jag att stubbsvansade västgötar såg lite "kapade" ut; det fattades något. Svansen gav liksom en harmonisk avslutning på hunden.

Märk väl att Rex är min första hund och att jag, innan jag träffade den dräktiga tiken, knappt visste vad en västgötaspets var (inbiten kattmänniska var jag dessutom). Hade bara sett makens Lisa på bild några gånger.

(Makens erfarenhet var att svansade vättar skäller mindre, eftersom de kan kommunicera med sin svans, än stubbade vättar som är mer benägna att kommunicera med sin röst.)

Nästa valp får gärna vara en stubbe. :D Har träffat/sett många stubbar nu och tycker absolut att det finns en charm (nej, jag tycker inte längre att det fattas något).

Britta

20 juli 2007 20:33

Hej Olsen!
Jag har haft västgötaspets i familjen sedan 1981. Majoriteten har varit stubbade, men min dotter har en (nu 13-årig) herre med en helt fantastisk svans - ligger i perfekt kringla på hans länd.
Den som har de absolut bästa röstresurserna av våra v-götar är Acke (med svans). Acke är oerhört väl tränad,har vunnit distriktsmästerskapet för räddningshundar i Stockholm två år i rad, deltagit i SM för tjänstehundar tre år i rad - definitivt inte en understimulerad eller icke lydnads/ledaskapstränad gosse :0)
men gapa, det kan han.
Skallet sitter nog inte i svans eller inte svans - det sitter fastmer i generna - vissa linjer är tystare, andra mer högljudda.
Västgöten använder skallet (bl a ) som arbetsredskap vid vallning, också när de "patrullerar" runt sin gård - minsta tillstymmelse till besök utifrån skall rapporteras till högkvarteret!
Skallet är nog snarare att se som en personlig engenskap hos västgöten, än bunden till svans eller inte svans - även om jag förstår resonemanget - har dock sett bevis på många gapande v-götar med och utan svans, ävensom mindre talföra sådana, med och utan svans.

Olsen

21 juli 2007 01:04

Jo, det visade sig ju sedan - redan samma natt som Rex kommit hem till oss faktiskt - att vi fått en valp med ordentliga röstresurser ("inga fel på den pipan!" som en annan vätteägare sade förra helgen)... En mycket duktig vakthund dessutom, nu när han blivit lite äldre. Har senare träffat en mängd stubbar som inte alls säger mycket.

Jag har m.a.o insett att mannen inte alltid har rätt. ;) (Trots att han är uppväxt med vättar - uppfödning hade funnits i familjen sedan början av 50-talet.)