Linda

10 november 2008 06:33

Håller mig dig nilla! förutom vården är vördnaden och närheten viktig.Själv hade jag inte fixat det alls...tur att det finns sådana som kan.

Erika

10 november 2008 07:01

Hej

Så himla bra du ska gå en kurs i palliativ vård. Saknade ofta att man inte fick mer utbildning inom just det området när man jobbade inom hemtjänsten (framförallt där)skulle behövas mer information även inne på boenden.

Ha en bra dag

Vårdare

10 november 2008 14:21

Nej snälla gör inte det , man måste ha empati och kunna lyssna på andra människor vilket, du visat i hundkretsar att du ej kan

Lucia Wikmark

10 november 2008 15:16

Hej alla,

Va´ roligt med animerade debatter där alla får ha sina åsikter utan att bli ”bortgallrade” om de inte råkar överensstämma med vad man ”får” tycka och säga.

När det gäller valppriset så är det och kommer alltid att vara för mig personligen det svåraste av allt. Att ta betalt för ett av mina ”barn”. Jag skulle helst ge bort dem och betala mat och försäkring för resten av livet.!

Tyvärr så har jag inte de ekonomiska möjligheterna utan valparna måste vara med och betala för resten av hundfamiljen här hemma istället. Betala för farmors mor, mormors mor, farbröder, morbröder, mostrar, fastrar, mamma och pappa. Eventuella bröder eller systrar som blivit kvar hemma för att säkra släktens fortlevnad.

Eftersom vi framtills helt nyligen haft ett aktivt jordbruk och hundarna har varit verksamma inom djurskötseln så har det blivit inte så många men dock en del ”yrkesskador”. Spräckta skallar, Järv (bebis) och Zara, utslagna tänder, Georgina, utkastad ur hagen av häst=ledband valp och Gevn, litet trampskador, klor m m. Inte mycket utslaget på alla dessa år men ändock. Och, det kostar om man vill ha bra professionell vård för sina djur. Då behövs det trots försäkring en ekonomisk buffert. Nu har vi haft turen att ha i övrigt friska djur, det går inte att hålla 9 hundar alla behäftade med olika mer eller mindre rasbundna sjukdomar. Det vore ett heltidsjobb med veterinärbesök och allt annat runt ikring. Plus den mentala, psykiska anspänningen. För den känslomässiga bindningen finns ju alltid mellan djur och ägare. Ingen vill väl se sitt djur lida.

Vi har en mycket bra lokal veterinär men är det allvarligare skador som fordrar att djuret sövs åker jag alltid till Blå Stjärnan i Göteborg. Där har de stor genomströmning och stor kompetens och erfarenhet. Det kostar men det får det göra.

Hos oss har jag alltid fått höra:” Vi trodde inte att du ville sälja någon valp till oss”. Jag tyckte i början att det lät hemskt men faktiskt alldeles sant! Jag vill inte sälja någon valp. Jag vill att alla skall bo kvar här hemma på Kopparås. Men så är det ju så att det är ju inte därför som jag föder upp västgötaspetsar. Det är ju för att andra också skall få glädjen att få uppleva dem och
för att bevara vårt fina kulturarv en av våra lantraser här i Sverige. Faktiskt helt unik som lantras. Den enda som vi inte äter.

Nu har jag lärt mig att tackla båda dessa dilemman:
• Valppengarna går in på ett särskilt konto för hundarna och de som jag inte lyckas skrämma iväg kan komma ifråga som potiensiella valpägare.
• Något som jag aldrig kommer att förlika mig med är orden uppfödare och valpköpare. Jag är Lucia och GM (gammelmatte) och de nya ägarna till valparna blir mina vänner. Vi har ju faktiskt barn ihop!


Jag har förfrågningar på valpar från hela världen men är lyckligast om de som sista kullen alla hamnar på inom radie av 5 kilometer från Kopparås. För mig är inte hunduppfödningen avslutad när valpen flyttar utan ett livslångt åtagande och alla våra barn är alltid välkomna hem.

Jag vill inte heller ha tikar ute på ”foder”. Det skulle vara betydligt mer lukrativt att få kanske två kullar valpar med eventuellt ca 12 valpar sammanlagt istället för det halva valppris som man missar när man lämnar ut tiken på foder. + ca 108.000 kronor –omkostnader för valparna och valpningen istället för + 4.500 kronor. Detta har inte att göra med att jag är någon som helst ädel person utan för att jag tycker att när valpen flyttar så skall det vara till sina nya ägare och till sin nya familj. Inte för att jag skall tjäna pengar på den. Under väldigt speciella omständigheter med för aveln väldigt värdefulla avelsdjur som jag inte har någon möjlighet att behålla hemma skulle jag kanske rucka på denna princip i något enstaka fall. Men där har vi inte varit än.

Jag skulle också sluta att föda upp djur som jag skulle vara ”tvungen” att sälja. Nu är vi så lyckligt lottade att vi har plats och att varje individ har möjligheten och rätten att kunna vänta på just sin rätta ägare. Jag kan också behålla individer som jag vill se utfallet på för framtida avel. Jag är naturligtvis medveten om att detta är en stor förmån och att det inte är lika för alla.

Här på Kopparås har vi med framgång bedrivit avel med olika djurslag. Alltifrån fåglar - lantbrukets alla djur och nu hundar. Vi har haft mycket tur men det fordras även en viss skicklighet och fingertoppskänsla samt att man har möjlighet att hålla en viss djurbesättning och olika linjer parallellt. Det är mycket svårare och tar mycket längre tid att se ett avelsresultat om man bara har en tik, kanske i bästa fall två, åt gången.

Vad det gäller utställningar – korningar – mentaltester – hd-röntgen, ögonlysningar m m så visst somt gör vi bara för att det är kul ibland. Somt har jag gjort innan jag visste bättre och somt skulle jag göra om behovet funnes! Hundarna på Kopparås utsätts ständigt och jämt för kliniska tester i vardagen här på gården. Att t ex utsätta dem för olika medicinska tester skulle vara överloppsgärningar och endast i syfte att vara rena försäljningsargument. Det skulle även ta resurser från djursjukvården helt i onödan. Jag har emellertid full förståelse för den uppfödare, helt ny på rasen med endast ett avelsdjur och inget avelsutfall att lita till, bor i lägenhet kanske villa som både röntgar fram och bak, ögonlyser, kollar hjärta, tar lever och njurtester m m, m m.

Jag har förmånen att dagligen kunna bedöma hur avelshundarnas medicinska status är utifrån hur de klarar av att leva i den miljö som ett aktivt jordbruk och en småbarnsfamilj, barnbarn, innebär. Jag följer även upp hur de valpar som flyttat hemifrån mår. Dessutom har jag i min yrkesroll nära kontakt med tjänstehundar och hur vi tar ut dessa. Det ger mig en välbehövlig insikt i vilka mentala kriterier som är viktiga för att hundarna skall fungera tillfredsställande i sina nya hem.

Nu har vi både fyskiskt och mentalt tuffa linjer som tål det mesta av livets påfrestningar. De presumtiva valpägare som kommer och hälsar på hos oss och överlever besöket och fortfarande är intresserade av valp har klarat 1a testet. Sedan måste det tyvärr ”klicka” för mig. Jag skulle aldrig kunna lämna ifrån mig en liten valp till någon jag inte tyckte om. Jag investerar alldeles för mycket av mig själv och mitt liv i mina valpar. Själviskt kanske men ett privilegium som jag tycker att man måste få ha som uppfödare.

På Kopparås väljer jag som uppfödare vem som får en valp härifrån. Första kontakten tar intresserade och sedan får vi se vart det leder. Ett uttalat intresse för olika sjukdomar och testresultat får varningsklockor att ringa hos mig. Däremot faller jag för dem som sätter sig på golvet hos hundarna. Inte misstycker om de blir dränkta i / av kärlek. Kan ta ett ”gnabb” mellan tikarna. Eller att en tik kanske ”uppfostrar” en unghane eller några valpar mitt i alla omvårdnadsbestyren. Som uttalar att valpen skall bli en älskad famijemedlem. Vill man sedan ”göra” något med sin valp är det deras val men absolut inte något som jag som uppfödare ställer som krav.

Vilken epistel det blev men detta är mina alldeles egna funderingar.

Och det här ÄR intressant! Tack Pernilla för att du har haft civilkuraget att stata denna blogg. Jag har varit utan dator i nästan två år nu men ser fram emot många trevliga stunder att gå tillbaka i tiden och läsa alla inlägg och dina underfundiga notiser.

Lucia

PS Jag tar 9.500 idag för en valp. Det är först och främst för att den skall ha ett värde. Vi människor värdesätter tyvärr inte det vi får billigt eller nästan gratis. Jag vet av erfarenhet.
Västgötaspetsen är en gammal ”bonnhunn”. Jag har haft telefonsamtal där ”spekulanten” har sagt när han hört priset:” Jag vill inte köpa hela kullen”.

Västgötaspetsen skall ha sitt värde som individ. Vi skall inte gå tillbaka till de gamla tiderna när de var något som man hade ute i lagår´n. Något som skötte sig själv och som man sköt när det inte fungerade på något sätt. För det hade ju inte något värde. Man hade inte investerat något i hunden. DS

Karin L

10 november 2008 15:16

Vad är det för fel på folk som envisas med personliga påhopp. Bry dig inte om sånt Pernilla.

Nilla

10 november 2008 17:02

Till vårdaren!

En sak ska du ha väldigt klart för dig!

Jag skiljer på jobb & privatliv!!

Man gör det om man är proffs.

Och du har faktiskt ingen aning om jag har empati eller inte i mitt jobb!


Så den där komentaren var onödigt elak....

m

10 november 2008 21:53

Jag tycker inte man ögonlyser och rtg för att ha som försälnings argument utan för att se vad det är man avlar på.
Att ögonlysa är inte TRAMS!!!! Håller helt med Jette i valppris debatten att jag hellre köper en hund som har allt än en som har inget... båda hundarna är såklart trevliga familjehundar men jag vill i varje fall veta mer än så!!
Att följa sina djur i dess vardag är inte detsamma som att ögonlysa sina hundar.. man kan ju tyvärr för blotta ögat inte se vad som finns på näthinnan.
Inte hellre att se sin hund varje dag är detsamma som att HD rtg. Jag tycker det är helt upp till var och en hur man vill göra, men man ska absolut inte se det som ett försäljningsargumet.
Jag skriver anonymt, feg som jag är.. Jag vågar stå för vem jag är, handlar inte om det, men jag vill inte hänga ut eller bli uthängd!
Tack för mig!

Gittan

10 november 2008 22:24

Till dig "vårdare":
Du är fruktansvärt otrevlig i din ton. Har du inte modet att underteckna med ditt namn i sådana här sammanhang,ja,då tycker jag att du skall låta bli att skriva över huvud taget.
Mvh Gittan